Hej!
Va bra att du hörde av dig för att ta tag i det här, säger hon.
Vi sitter i varsin liten fåtölj, nästan mittemot varandra, hon har en anteckningsbok i knät som hon gör små korta noteringar i med jämna mellanrum.
Ett litet bord skapar ett behagligt avstånd mellan oss och på bordet står en lite klocka vänd mot henne och en ask med näsdukar finns det också.
Undrar om det är många som gråter här inne. Jag känner mig inte ledsen, eller jo lite ledsen. Ledsen för att det ska vara så himla svårt att gå ner i vikt och för att det ska få uppta så stor del av mitt liv.
Det är jag ledsen för.
Jag får redovisa för mitt liv i stora drag, berätta om min familj och min uppväxt.
Vi hinner prata lite om matsituationen men en timma går snabbt.
Hon berättar att det vanliga upplägget brukar vara att man ses en gång i veckan i början för att sedan glesa ut och på riktigt få en chans att tillämpa det man fått lära sig.
Det kändes som jag kom undan första besöket utan några jobbiga djupare frågor.
En slags kartläggning av mitt liv i stora drag.
Att gå hos henne kostar en hel del pengar då det är privat och jag frågar även om hur man går tillväga för att få hjälp om man inte hittar till någon som henne.
Svaret jag får då är genom den vanliga vården. Om man hamnar på något bra ställe kan nog variera.
Lite luddigt svar men jag lägger ingen mer energi på det just då.
Jag känner att detta kan vara rätt ställe för mig.
/Jenny
lördag 26 februari 2011
fredag 18 februari 2011
Tänk om hon varit på första sidan.
Hej!
När jag bestämde mig för att börja blogga så tänkte jag försöka få ihop till ett inlägga varannan dag men nu känner jag ett det ibland får bli några fler dagar i mellan. Det är bra med lite press att skriva men det får inte bli ett tvång om jag inte orkar eller vill tänka på det på ett par dagar, hoppas det är okej?! :-)
Fortsättning...
Tiden för mötet med terapeuten var bokat till efter arbetstid så jag skyndade dit direkt efter jobbet.
Jag hade inga direkta förväntningar men var ändå spänd på vad vi skulle prata om och hur upplägget skulle se ut.
Ingången till mottagningen låg bredvid en skoaffär och såg inte alls ut som något ställe för allvarliga samtal om problem med maten, skönt!
Några trappor upp och jag är framme vid dörren som leder in till mottagningen. Jag stiger in i vad som ser ut som en helt vanlig hall, lite större kanske och helt i vitt. En lapp med en pil hänvisar mig vidare dit jag ska slå mig ner och vänta. Rummet är stort och ser ut som en mindre föreläsningssal. Det finns några gamla tidningar att läsa, tror det var en Elle eller något i den stilen.
Första tanken är att borde de verkligen ha en sådan tidning bland alla utseende fixerade människor som kommer hit för att få hjälp?
Jag tänker inte längre än så, inte då iallafall.
Idag kan jag se att tidningar med bilder på allt för smala kvinnor kommer man inte kunna radera bort eller förbjuda men man kan lära sig att se det för vad det är. Reklam med retuscherade kroppar som finns för att vi idag har ett sådant ideal. Smalt säljer, inte till alla men till tillräckligt många för att det ska fortsätta se ut på det viset.
Jag måste lära mig att inte sträva efter att få en kropp som kvinnan på första sidan, lära mig vad som är realistiskt för mig och framförallt sunt.
Lättare sagt än gjort men bara att vara medveten om problemet får man se som ett steg i rätt riktning.
Någon dyker upp i dörröppningen och säger hej, är det du som är Jenny?
Hon är söt, inte alls överviktigt, tänk om hon hade varit på första sidan till Elle, jag ler när jag följer henne genom den ljusa korridoren som leder fram till hennes rum.
/Jenny
När jag bestämde mig för att börja blogga så tänkte jag försöka få ihop till ett inlägga varannan dag men nu känner jag ett det ibland får bli några fler dagar i mellan. Det är bra med lite press att skriva men det får inte bli ett tvång om jag inte orkar eller vill tänka på det på ett par dagar, hoppas det är okej?! :-)
Fortsättning...
Tiden för mötet med terapeuten var bokat till efter arbetstid så jag skyndade dit direkt efter jobbet.
Jag hade inga direkta förväntningar men var ändå spänd på vad vi skulle prata om och hur upplägget skulle se ut.
Ingången till mottagningen låg bredvid en skoaffär och såg inte alls ut som något ställe för allvarliga samtal om problem med maten, skönt!
Några trappor upp och jag är framme vid dörren som leder in till mottagningen. Jag stiger in i vad som ser ut som en helt vanlig hall, lite större kanske och helt i vitt. En lapp med en pil hänvisar mig vidare dit jag ska slå mig ner och vänta. Rummet är stort och ser ut som en mindre föreläsningssal. Det finns några gamla tidningar att läsa, tror det var en Elle eller något i den stilen.
Första tanken är att borde de verkligen ha en sådan tidning bland alla utseende fixerade människor som kommer hit för att få hjälp?
Jag tänker inte längre än så, inte då iallafall.
Idag kan jag se att tidningar med bilder på allt för smala kvinnor kommer man inte kunna radera bort eller förbjuda men man kan lära sig att se det för vad det är. Reklam med retuscherade kroppar som finns för att vi idag har ett sådant ideal. Smalt säljer, inte till alla men till tillräckligt många för att det ska fortsätta se ut på det viset.
Jag måste lära mig att inte sträva efter att få en kropp som kvinnan på första sidan, lära mig vad som är realistiskt för mig och framförallt sunt.
Lättare sagt än gjort men bara att vara medveten om problemet får man se som ett steg i rätt riktning.
Någon dyker upp i dörröppningen och säger hej, är det du som är Jenny?
Hon är söt, inte alls överviktigt, tänk om hon hade varit på första sidan till Elle, jag ler när jag följer henne genom den ljusa korridoren som leder fram till hennes rum.
/Jenny
måndag 14 februari 2011
Förnekelsen talar
Hej!
Såg att jag råkat hoppa över ett inlägg men lägger ut det nu, samtidigt som det nya.
Jag är ute och badar när terapeuten ringer upp mig.
Hon frågar hur jag mår och jag svarar att jag mår bra. Konstigt hur bra på en sådan fråga har kunnat bli ett standardsvar, men det är klart, jag använder det på samma sätt sjäv, som en hälsningsfras helt enkelt.
Just denna gången kunde jag ju svarat ärligt men stressen över vem jag pratade med gjorde att jag helt kom av mig.
Det är en kvinna jag pratar med eller tjej passar bättre, trygg behaglig röst.
Planen är att vi träffas första gången utan att man betalar något, en chans att känna av varandra och se om jag kan tänka mig att fortsätta gå till henne.
Hon har själv erfarenhet av att leva med bulimi och mår idag bra. Instruktören hade redan berättat det för mig. Kunde inte låta bli fundera över hur hon såg ut, jag skäms för att skriva det med jag såg en ganska kraftig tjej framför mig. Det är min egna rädsla som talar, äta utan att spy, svaret är ju självskrivet.
Mottagningen ligger inne i stan så det är central och bra.
Vi bokar tid en vecka senare och lägger på.
Min vän som är med mig och badar frågar om det gick bra.
Visst gick det bra men det känns nästan lite pinsamt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men något i stil med att det känns som jag drivit upp en stor grej som jag inte riktigt känner att jag reder ut. Vad har jag hos en "prattant" att göra. Igentligen så är det nog inte så sort problem det här med maten.
Jag tror att det flesta i min bekantskapskrets skulle beskriva mig som väldigt glad och nära till skrattet. Ska man då inte få lov att må lite dåligt ibland? det skulle jag snarare se som ett friskhetstecken.
När jag idag sitter och tänker tillbaka på tiden när jag tog tag i min ätstörningsproblematik så är det återkommande tvekan på om man verkligen behöver hjälp eller ens är sjuk. Idag vet jag att det är förnekelsen som talar, oftast iallafall.
/Jenny
Såg att jag råkat hoppa över ett inlägg men lägger ut det nu, samtidigt som det nya.
Jag är ute och badar när terapeuten ringer upp mig.
Hon frågar hur jag mår och jag svarar att jag mår bra. Konstigt hur bra på en sådan fråga har kunnat bli ett standardsvar, men det är klart, jag använder det på samma sätt sjäv, som en hälsningsfras helt enkelt.
Just denna gången kunde jag ju svarat ärligt men stressen över vem jag pratade med gjorde att jag helt kom av mig.
Det är en kvinna jag pratar med eller tjej passar bättre, trygg behaglig röst.
Planen är att vi träffas första gången utan att man betalar något, en chans att känna av varandra och se om jag kan tänka mig att fortsätta gå till henne.
Hon har själv erfarenhet av att leva med bulimi och mår idag bra. Instruktören hade redan berättat det för mig. Kunde inte låta bli fundera över hur hon såg ut, jag skäms för att skriva det med jag såg en ganska kraftig tjej framför mig. Det är min egna rädsla som talar, äta utan att spy, svaret är ju självskrivet.
Mottagningen ligger inne i stan så det är central och bra.
Vi bokar tid en vecka senare och lägger på.
Min vän som är med mig och badar frågar om det gick bra.
Visst gick det bra men det känns nästan lite pinsamt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men något i stil med att det känns som jag drivit upp en stor grej som jag inte riktigt känner att jag reder ut. Vad har jag hos en "prattant" att göra. Igentligen så är det nog inte så sort problem det här med maten.
Jag tror att det flesta i min bekantskapskrets skulle beskriva mig som väldigt glad och nära till skrattet. Ska man då inte få lov att må lite dåligt ibland? det skulle jag snarare se som ett friskhetstecken.
När jag idag sitter och tänker tillbaka på tiden när jag tog tag i min ätstörningsproblematik så är det återkommande tvekan på om man verkligen behöver hjälp eller ens är sjuk. Idag vet jag att det är förnekelsen som talar, oftast iallafall.
/Jenny
tisdag 8 februari 2011
Sjuk, inte sjuk...
Hej!
Satt just och läste igenom det jag hitintills skrivit om och då slår det mig att jag skriver om sådant som jag aldrig pratat om eller berättat för någon om. Inte för att jag undvikit det, tror jag.. men som exempel från Smögen när jag utan tvål och på den sunkigaste av toaletter ändå stoppar fingrarna i halsen.
Mina vänner känner mig som den överdrivet renliga och skulle förmodligen aldrig ens drömma om att jag skulle göra något sådant!
Min slutsatts av detta är ändå att dessa händelser har hjälpt mig att förstå hur dålig jag ändå var och därför ska jag fortsätta berätta om hur det verkligen var.
Fortsättning...
Jag sover dåligt den natten.
Meddelandet från instruktören kom som hon lovat och med en massa uppmuntran om att jag alltid kan höra av mig om hon kan hjälpa mig på något sätt eller bara prata lite.
Känns overkligt att någon okänd verkar bry sig så, det ger en känsla av trygghet och rädsla på samma gång. Jag slåss med mig själv den natten, be om hjälp, behöver ingen hjälp, sjuk, inte sjuk.
Jag vet inte vad som får mig att göra det men jag gör det målmedvetet.
Jag ringer mamma och frågar om vi ska ta en promend.
Jag kommer knappt ihåg hur jag började eller vad jag sa men jag fick på något sätt ur mig att jag har det jobbigt med maten och att jag tror att jag behöver hjälp med att komma tillrätta med den.
Sedan börjar det, tusen frågor som jag inte är beredd att svara på..
Kräks du?, stoppar du fingararna i halsen då?, hur länge? osv.
Jag svarar så gott jag kan men säger efter en stund att jag inte orkar mer.
Jag frågar om hon känner skuld i detta och att det är det minsta jag vill men hon svarar precis som jag önkat att vi inte kan ändra det som varit utan nu ska vi se framåt.
Vi är snart framme vi mammas och pappas hus. Pappa är hemma med vi har besök och det blir inte att jag pratar med pappa den kvällen.
Innan jag åker hem lovar jag mamma att ringa det nummer jag fått från instruktören, även om det känns konstigt så uppmuntrar hon att det är en bra ände att börja i.
Jag minns inte heller hur det kändes påvägen hem mer än att det känns som allt går väldigt snabbt nu.
/Jenny
Satt just och läste igenom det jag hitintills skrivit om och då slår det mig att jag skriver om sådant som jag aldrig pratat om eller berättat för någon om. Inte för att jag undvikit det, tror jag.. men som exempel från Smögen när jag utan tvål och på den sunkigaste av toaletter ändå stoppar fingrarna i halsen.
Mina vänner känner mig som den överdrivet renliga och skulle förmodligen aldrig ens drömma om att jag skulle göra något sådant!
Min slutsatts av detta är ändå att dessa händelser har hjälpt mig att förstå hur dålig jag ändå var och därför ska jag fortsätta berätta om hur det verkligen var.
Fortsättning...
Jag sover dåligt den natten.
Meddelandet från instruktören kom som hon lovat och med en massa uppmuntran om att jag alltid kan höra av mig om hon kan hjälpa mig på något sätt eller bara prata lite.
Känns overkligt att någon okänd verkar bry sig så, det ger en känsla av trygghet och rädsla på samma gång. Jag slåss med mig själv den natten, be om hjälp, behöver ingen hjälp, sjuk, inte sjuk.
Jag vet inte vad som får mig att göra det men jag gör det målmedvetet.
Jag ringer mamma och frågar om vi ska ta en promend.
Jag kommer knappt ihåg hur jag började eller vad jag sa men jag fick på något sätt ur mig att jag har det jobbigt med maten och att jag tror att jag behöver hjälp med att komma tillrätta med den.
Sedan börjar det, tusen frågor som jag inte är beredd att svara på..
Kräks du?, stoppar du fingararna i halsen då?, hur länge? osv.
Jag svarar så gott jag kan men säger efter en stund att jag inte orkar mer.
Jag frågar om hon känner skuld i detta och att det är det minsta jag vill men hon svarar precis som jag önkat att vi inte kan ändra det som varit utan nu ska vi se framåt.
Vi är snart framme vi mammas och pappas hus. Pappa är hemma med vi har besök och det blir inte att jag pratar med pappa den kvällen.
Innan jag åker hem lovar jag mamma att ringa det nummer jag fått från instruktören, även om det känns konstigt så uppmuntrar hon att det är en bra ände att börja i.
Jag minns inte heller hur det kändes påvägen hem mer än att det känns som allt går väldigt snabbt nu.
/Jenny
måndag 7 februari 2011
En sjuk människas symptom
Hej!
Det är tunga inlägg nu i början och jag vill gärna skriva om det som händer idag, nu när jag påbörjat behandling och när det äntligen känns som man är påväg i rätt riktning! Samtidigt känns det som en viktig del att få skriva av sig om det som tillslut fick mig att söka hjälp.
Dagen efter jag kom hem från seglingen går jag direkt på min strikta diet igen. Bokar mig på ett spinningpass och rusar ner till gymmet.
Instruktören som håller passet har jag kört för många gånger tidigare. Jag vet dessutom att hon haft ett ansträngt förhållande till maten. Jag vet inte om det var en slump att jag valde just att gå på hennes pass eller om den misslyckade seglingsveckan ändå fått mig att längta starkare efter en förändring än tidigare.
Efter mycket om och men så stannar jag henne ändå i dörren när hon är påväg in i personalrummet.
Vi pratar lite lätt om vardagliga saker innan jag tar mod till mig och säger försiktigt.
-jag har fått för mig att du någon gång haft ett ansträngt förhållade till mat, jag tror att jag också har det.
Det blir tyst.
Hennes blick var inte dömmande eller avvisande som jag var rädd för, den är vänlig och förstående.
Vi står där i vad som känns som en evighet och bara pratar. Hon berättar om de problem hon haft och jag känner igen mig i mycket.
Vad som slår mig påvägen hem är att hon beskriver så mycket som påminner om mig själv och mitt förhållande till maten samtidigt som hon säger att hon haft en ätstörning som hon sökt hjälp för.
Det är helt enkelt för mycket för mig att ta in. Det måste ju innebära att jag själv inte heller har ett helt sunt förhållande till maten, kanske rent av sjukligt. Det jag alltid kännt är att jag utnyttjat vissa delar från en ätstörning som heter bulimi och inte direkt varit drabbad själv.
Hon lovar att kontakta den terapeut som hon varit ikontakt med för att se om det finns möjlighet för mig att få träffa henne.
Jag gör dock snabbt klart att jag bara vill ha hennes nummer ifall jag skulle vilja ringa.
Att träffa en terapeut känns fortfarande avlägset, det jag framförallt behöver hjälp med är att komma tillrätta med maten så att jag kan bli smal utan att kräkas.
Att sluta använda en sjuk människas symptom.
/Jenny
Det är tunga inlägg nu i början och jag vill gärna skriva om det som händer idag, nu när jag påbörjat behandling och när det äntligen känns som man är påväg i rätt riktning! Samtidigt känns det som en viktig del att få skriva av sig om det som tillslut fick mig att söka hjälp.
Dagen efter jag kom hem från seglingen går jag direkt på min strikta diet igen. Bokar mig på ett spinningpass och rusar ner till gymmet.
Instruktören som håller passet har jag kört för många gånger tidigare. Jag vet dessutom att hon haft ett ansträngt förhållande till maten. Jag vet inte om det var en slump att jag valde just att gå på hennes pass eller om den misslyckade seglingsveckan ändå fått mig att längta starkare efter en förändring än tidigare.
Efter mycket om och men så stannar jag henne ändå i dörren när hon är påväg in i personalrummet.
Vi pratar lite lätt om vardagliga saker innan jag tar mod till mig och säger försiktigt.
-jag har fått för mig att du någon gång haft ett ansträngt förhållade till mat, jag tror att jag också har det.
Det blir tyst.
Hennes blick var inte dömmande eller avvisande som jag var rädd för, den är vänlig och förstående.
Vi står där i vad som känns som en evighet och bara pratar. Hon berättar om de problem hon haft och jag känner igen mig i mycket.
Vad som slår mig påvägen hem är att hon beskriver så mycket som påminner om mig själv och mitt förhållande till maten samtidigt som hon säger att hon haft en ätstörning som hon sökt hjälp för.
Det är helt enkelt för mycket för mig att ta in. Det måste ju innebära att jag själv inte heller har ett helt sunt förhållande till maten, kanske rent av sjukligt. Det jag alltid kännt är att jag utnyttjat vissa delar från en ätstörning som heter bulimi och inte direkt varit drabbad själv.
Hon lovar att kontakta den terapeut som hon varit ikontakt med för att se om det finns möjlighet för mig att få träffa henne.
Jag gör dock snabbt klart att jag bara vill ha hennes nummer ifall jag skulle vilja ringa.
Att träffa en terapeut känns fortfarande avlägset, det jag framförallt behöver hjälp med är att komma tillrätta med maten så att jag kan bli smal utan att kräkas.
Att sluta använda en sjuk människas symptom.
/Jenny
lördag 5 februari 2011
Det sitter liksom i ryggmärgen...
Hej igen!
Skönt att vara igång äntligen! Fast det ska jag erkänna, det var allt lite läskigt att trycka på "publicera inlägg" för första gången=)
Men nu fortsätter vi...
Jag blir hämtad från segelbåten i Smögen av Mia, en vän sedan många år tillbaka. Hennes föräldrar har husvagn inte allt för långt därifrån. Men det hade inte spelat någon roll om det inte var så, hon hade kommit ändå. Hon förstod att något var fel redan när jag ringde för några timmar sedan. Men hon säger inget.
I bilen påväg hem frågar hon hur jag mår. Magkatarr svarar jag. Hemsk magkatarr. Hon vet att jag ljuger och jag vet att hon vet.
När jag äntligen är hemma ställer jag mig framför spegeln. Fem ynka dagar tog det att förstöra allt. Jag som hade planerat allt så väl, varför blev det såhär? igen..
Veckorna innan seglingen hade jag lyckats hålla mig till strikt diet och kände mig i bätter form än på länge, maten som var inhandlad till seglingen var väl anpassad efter mina önskemål och ändå klarade jag inte av att hålla mig. Varför skulle just jag födas helt utan karaktär?!
Jag tittar på mig själv i spegeln. Bilden var inte alls den samma som för några dagar sedan. Jag var svullen nu, fylld av vätska, runda bleka kinder och så oändligt trött på allt.
Bilder flyger snabbt förbi framför mina ögon. Bilder från människor med frågande blickar när jag kommer ut med blanka ögon från de mest sunkiga toaletter längs kusten, ingen tvål, inget papper, meterlånga köer och allt för lång tid mellan städningarna. Smusslande av mat till båten när jag måste fylla på det jag ätit men inte vill att de andra tjejerna ska veta om. Kvällen när jag låg själv kvar i båten och åt när de andra var ute och hade kul. Var det verkligen såhär jag ville leva mitt liv?
Ska snart få lägga mig i min säng men först måste jag ringa hem.
Samtalet blir inte långt. Jag pratar med mamma och förklarar snabbt att jag fått lämna båten pga av magkatarren. Hon låter orolig. Att den magkatarren ska hålla i sig så, tycker du haft mycket problem med magen det sista, fortsätter hon.
Jag lugnar och säger att vila är det som behövs och dessutom så vet hon väl hur det blir med fem tjejer på en segelbåt, full fart hela tiden. Men oj vad vi haft kul!
Jag ringer och berättar mer om allt vi gjort imon lovar jag.
Hon låter lugn och vi avslutar samtalet.
Jag har inte alls haft kul. Men att ljuga bekommer mig inte det minsta längre. Det sitter liksom i ryggmärgen.
/Jenny
Skönt att vara igång äntligen! Fast det ska jag erkänna, det var allt lite läskigt att trycka på "publicera inlägg" för första gången=)
Men nu fortsätter vi...
Jag blir hämtad från segelbåten i Smögen av Mia, en vän sedan många år tillbaka. Hennes föräldrar har husvagn inte allt för långt därifrån. Men det hade inte spelat någon roll om det inte var så, hon hade kommit ändå. Hon förstod att något var fel redan när jag ringde för några timmar sedan. Men hon säger inget.
I bilen påväg hem frågar hon hur jag mår. Magkatarr svarar jag. Hemsk magkatarr. Hon vet att jag ljuger och jag vet att hon vet.
När jag äntligen är hemma ställer jag mig framför spegeln. Fem ynka dagar tog det att förstöra allt. Jag som hade planerat allt så väl, varför blev det såhär? igen..
Veckorna innan seglingen hade jag lyckats hålla mig till strikt diet och kände mig i bätter form än på länge, maten som var inhandlad till seglingen var väl anpassad efter mina önskemål och ändå klarade jag inte av att hålla mig. Varför skulle just jag födas helt utan karaktär?!
Jag tittar på mig själv i spegeln. Bilden var inte alls den samma som för några dagar sedan. Jag var svullen nu, fylld av vätska, runda bleka kinder och så oändligt trött på allt.
Bilder flyger snabbt förbi framför mina ögon. Bilder från människor med frågande blickar när jag kommer ut med blanka ögon från de mest sunkiga toaletter längs kusten, ingen tvål, inget papper, meterlånga köer och allt för lång tid mellan städningarna. Smusslande av mat till båten när jag måste fylla på det jag ätit men inte vill att de andra tjejerna ska veta om. Kvällen när jag låg själv kvar i båten och åt när de andra var ute och hade kul. Var det verkligen såhär jag ville leva mitt liv?
Ska snart få lägga mig i min säng men först måste jag ringa hem.
Samtalet blir inte långt. Jag pratar med mamma och förklarar snabbt att jag fått lämna båten pga av magkatarren. Hon låter orolig. Att den magkatarren ska hålla i sig så, tycker du haft mycket problem med magen det sista, fortsätter hon.
Jag lugnar och säger att vila är det som behövs och dessutom så vet hon väl hur det blir med fem tjejer på en segelbåt, full fart hela tiden. Men oj vad vi haft kul!
Jag ringer och berättar mer om allt vi gjort imon lovar jag.
Hon låter lugn och vi avslutar samtalet.
Jag har inte alls haft kul. Men att ljuga bekommer mig inte det minsta längre. Det sitter liksom i ryggmärgen.
/Jenny
torsdag 3 februari 2011
Jag börjar här...
Hej!
Jag heter Jenny. Inte Jenny med -ie på slutet, utan Jenny med en helt vanlig stavning. Sådär standard.
Jag är nog väldigt standard. 25 år, 1.70 lång och 72 kg tung, eller lätt om man så önskar. Brunt axellångt hår och gröna ögon. Väldigt standard som sagt.
Jag har ett tydligt mål med min blogg. Jag tänker skriva om en resa, som den som vill får följa med på. Jag skriver om den för min egen skull men också för att inspirera, visa väg och om att hitta rätt väg då man går fel. De gånger jag inte lyckas med detta så hoppas jag ändå att det kan vara skönt att få läsa och känna igen sig i någon annan, för som jag tidigare skrev så är jag ganska standard och tyvärr kanske så även mina problem.
Min resa handlar om mat. För mycket mat, för lite mat, rätt mat, fel mat, att göra sig av med mat osv. Ätstörning, bulimi, hetsätning eller lite problem med maten, som jag ofta säger då de andra orden känns för tunga.
Jag kommer inte börja resan från start, för jag vet faktiskt inte vart det är. Ett ansträngt förhållande till maten har jag haft i dryga 10 år. Perioder som varit bättre varvat med sämre.
Men det jag vill lägga mest fokus på är tiden från i somras och framåt.
Den 28 juli 2010 fick jag avbryta en veckas segling med några av mina bästa tjejkompisar för att jag inte kunde kontrollera maten.
Det faktum att jag inte längre kunde vara borta en vecka hemifrån utan att allt rasade samman, gav mig det uppvaknandet som jag behövde, som jag någonstans väntat på och längtat efter.
Det är här jag tänker börja berätta om min resa. För det är här som jag förstår att jag behöver hjälp, att jag är sjuk och där jag och många runtomkring mig börjar slåss för att jag ska få den hjälp jag behöver.
/Jenny
Jag heter Jenny. Inte Jenny med -ie på slutet, utan Jenny med en helt vanlig stavning. Sådär standard.
Jag är nog väldigt standard. 25 år, 1.70 lång och 72 kg tung, eller lätt om man så önskar. Brunt axellångt hår och gröna ögon. Väldigt standard som sagt.
Jag har ett tydligt mål med min blogg. Jag tänker skriva om en resa, som den som vill får följa med på. Jag skriver om den för min egen skull men också för att inspirera, visa väg och om att hitta rätt väg då man går fel. De gånger jag inte lyckas med detta så hoppas jag ändå att det kan vara skönt att få läsa och känna igen sig i någon annan, för som jag tidigare skrev så är jag ganska standard och tyvärr kanske så även mina problem.
Min resa handlar om mat. För mycket mat, för lite mat, rätt mat, fel mat, att göra sig av med mat osv. Ätstörning, bulimi, hetsätning eller lite problem med maten, som jag ofta säger då de andra orden känns för tunga.
Jag kommer inte börja resan från start, för jag vet faktiskt inte vart det är. Ett ansträngt förhållande till maten har jag haft i dryga 10 år. Perioder som varit bättre varvat med sämre.
Men det jag vill lägga mest fokus på är tiden från i somras och framåt.
Den 28 juli 2010 fick jag avbryta en veckas segling med några av mina bästa tjejkompisar för att jag inte kunde kontrollera maten.
Det faktum att jag inte längre kunde vara borta en vecka hemifrån utan att allt rasade samman, gav mig det uppvaknandet som jag behövde, som jag någonstans väntat på och längtat efter.
Det är här jag tänker börja berätta om min resa. För det är här som jag förstår att jag behöver hjälp, att jag är sjuk och där jag och många runtomkring mig börjar slåss för att jag ska få den hjälp jag behöver.
/Jenny
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)